Brutalt bra besök på Bastard
Malmö Stad bjöd ner mig och Danis till en ordentlig mathelg för ett par veckor sedan. Helgen inleddes med ett besök på Bastard. Jag kan vara den tråkigaste människan i världen att ta med ut på restaurang eftersom jag... Vad ska jag säga? Kanske inte riktigt uppskattar mat. Eller snarare uppskattar all mat. Äh, jag vet inte. Tycker inte det är så festligt med hela restauranggrejen bara. Gå ut och äta "fint". Sitta och prata. Njuta av maten. Snark. Jag vill det ska gå undan så jag kan hitta på något roligare istället för att sitta på restaurang. En trevlig kväll ute spenderar jag hellre på ett biljardhak, dricker öl och käkar mig mätt på Mc Donald´s på vägen dit. Du fattar, jag har aldrig liksom fattat grejen.
Tills vi hamnade på Bastard.
Eller mitt uppvaknande skedde redan i bilen på väg ner till Malmö då jag kollade upp vad det var för restaurang vi skulle till och läste om den. Berättade fnissandes för "Jag-är-så-sjukt-kräsen-och-vill-typ-bara-äta-oxfilé-och-absolut-ingen-konstig-mat-Dan" (detta gäller förstås enbart mat som inte är kaffekokarlagad) om menyn. Grishuvud. Lammtunga. Kinder. Fötter. Hals. Lever. Svans. Bräss. Jag har ingen aning vad bräss är men härligt rått låter det. Och efter att ha läst in mig ytterligare en del på Bastard fattade jag att det är en coolare och brutalare restaurang än vad jag först tänkt. Kolla bara på de heltatuerade armarna på killarna där. Klart de serverar grishuvud där. De slaktar förmodligen galtarna med sina bara händer.
På just kvällens meny berättade jag att det var bland annat grishals och lammtunga. Dan pep ur sig ett "Jag kan inte äta tunga. Det går inte. Konsistensen." Dan och hans konsistensissues. Jag däremot var direkt såld. Jag ville äta tunga. Jag fantiserade dessutom hela vägen till restaurangen om att jag skulle få in ett nyslaktat lamm och själv få äta tungan ur ett kapat lammhuvud som förskräckt stirrade på mig under tiden.
Köket som var placerat mitt i restaurangen. Klart den (förmodligen) enda killen utan armtatueringar fastnade på bilden.
Vi blev kungligt bemötta på restaurangen och visades till vårt bord. Vår grymma servitör Joshua berättade om menyn och berättade för Dan vilka konsistenser han nog skulle kunna klara av att äta. Det blev en lammtunga till mig och en grishals till Dan. Till förrätt rekommenderades vi att prova deras omtalade Bastardplanka och en sparrisrätt.
Bastardplanka.
Stekpannan med sparrisen som vi fick in smakade bra, dock hamnade den i skuggan av plankan. Den är verkligen en given förrätt. Jag ska inte ens försöka mig på att skriva vad det egentligen var som låg där på plankan. Eller jo. Fett, inälvor, kött... Och ja nån såndär minigurka. Gott var det i alla fall. Och kniven var cool där den stod. Såhär ska mat serveras!
Huvudrätten kom in och hade jag inte redan varit totalt såld av miljön, menyn, personalen, våra trevliga bordsgrannar, musiken, förrätten hade jag kanske blivit en smula besviken över att där inte stod ett kryllhårigt lammhuvud framför mig. Tur var väl det egentligen. Jag som som sagt gillar all mat tyckte förstås att även detta var smarrigt. Dan var en smula tveksam öven tungan som han fick smaka och klarade mycket riktigt inte konsistensen. Båda var dock överens om att hans halsrätt var riktigt, riktigt god.
Grishals.
I vanliga fall på restaurang hade jag varit så sjukt uttråkad vid det här laget. Men varken jag eller Dan ville lämna. Joshua kom därför in med en efterrätt, kaffe och dessertvin till oss. Samt en sockerskål formad som en åsna som han glatt presenterade mig för. Åsnan hette George. Dan tog en bild på mig och George fast eftersom George blev snyggare än mig på bilden får du nöja dig med en bild på efterrätten istället.
Namsig efterrätt. Chokladtårtegrejs med körsbär och någon glass.
Till slut är det okonstigt nog omöjligt för oss att få i oss mer mat. Trots vår separationsångest måste vi lämna Bastard. Dan klappar, nästan kramar, om Joshua och jag vill egentligen också gå fram och krama honom. Kanske till och med ge honom en puss. Hejdar mig som tur är. Fan va konstigt det hade varit.
När vi kommit tillbaka till hotellet lyckades vi hålla oss där max ett par timmar. Vi skulle ju gå och lägga oss tidigt hade vi tänkt. Det slutade med att vi gick tillbaka till Bastard och köpte öl av Joshua.
Vi fick även hitta på annat roligt under helgen, mer om det kommer. Dock kommer det inte låta lika lyriskt som detta (vilket kanske inte är så konstigt).
Foto: Dan Sörensen.
Tills vi hamnade på Bastard.
Eller mitt uppvaknande skedde redan i bilen på väg ner till Malmö då jag kollade upp vad det var för restaurang vi skulle till och läste om den. Berättade fnissandes för "Jag-är-så-sjukt-kräsen-och-vill-typ-bara-äta-oxfilé-och-absolut-ingen-konstig-mat-Dan" (detta gäller förstås enbart mat som inte är kaffekokarlagad) om menyn. Grishuvud. Lammtunga. Kinder. Fötter. Hals. Lever. Svans. Bräss. Jag har ingen aning vad bräss är men härligt rått låter det. Och efter att ha läst in mig ytterligare en del på Bastard fattade jag att det är en coolare och brutalare restaurang än vad jag först tänkt. Kolla bara på de heltatuerade armarna på killarna där. Klart de serverar grishuvud där. De slaktar förmodligen galtarna med sina bara händer.
På just kvällens meny berättade jag att det var bland annat grishals och lammtunga. Dan pep ur sig ett "Jag kan inte äta tunga. Det går inte. Konsistensen." Dan och hans konsistensissues. Jag däremot var direkt såld. Jag ville äta tunga. Jag fantiserade dessutom hela vägen till restaurangen om att jag skulle få in ett nyslaktat lamm och själv få äta tungan ur ett kapat lammhuvud som förskräckt stirrade på mig under tiden.
Köket som var placerat mitt i restaurangen. Klart den (förmodligen) enda killen utan armtatueringar fastnade på bilden.
Vi blev kungligt bemötta på restaurangen och visades till vårt bord. Vår grymma servitör Joshua berättade om menyn och berättade för Dan vilka konsistenser han nog skulle kunna klara av att äta. Det blev en lammtunga till mig och en grishals till Dan. Till förrätt rekommenderades vi att prova deras omtalade Bastardplanka och en sparrisrätt.
Bastardplanka.
Stekpannan med sparrisen som vi fick in smakade bra, dock hamnade den i skuggan av plankan. Den är verkligen en given förrätt. Jag ska inte ens försöka mig på att skriva vad det egentligen var som låg där på plankan. Eller jo. Fett, inälvor, kött... Och ja nån såndär minigurka. Gott var det i alla fall. Och kniven var cool där den stod. Såhär ska mat serveras!
Huvudrätten kom in och hade jag inte redan varit totalt såld av miljön, menyn, personalen, våra trevliga bordsgrannar, musiken, förrätten hade jag kanske blivit en smula besviken över att där inte stod ett kryllhårigt lammhuvud framför mig. Tur var väl det egentligen. Jag som som sagt gillar all mat tyckte förstås att även detta var smarrigt. Dan var en smula tveksam öven tungan som han fick smaka och klarade mycket riktigt inte konsistensen. Båda var dock överens om att hans halsrätt var riktigt, riktigt god.
Grishals.
I vanliga fall på restaurang hade jag varit så sjukt uttråkad vid det här laget. Men varken jag eller Dan ville lämna. Joshua kom därför in med en efterrätt, kaffe och dessertvin till oss. Samt en sockerskål formad som en åsna som han glatt presenterade mig för. Åsnan hette George. Dan tog en bild på mig och George fast eftersom George blev snyggare än mig på bilden får du nöja dig med en bild på efterrätten istället.
Namsig efterrätt. Chokladtårtegrejs med körsbär och någon glass.
Till slut är det okonstigt nog omöjligt för oss att få i oss mer mat. Trots vår separationsångest måste vi lämna Bastard. Dan klappar, nästan kramar, om Joshua och jag vill egentligen också gå fram och krama honom. Kanske till och med ge honom en puss. Hejdar mig som tur är. Fan va konstigt det hade varit.
När vi kommit tillbaka till hotellet lyckades vi hålla oss där max ett par timmar. Vi skulle ju gå och lägga oss tidigt hade vi tänkt. Det slutade med att vi gick tillbaka till Bastard och köpte öl av Joshua.
Vi fick även hitta på annat roligt under helgen, mer om det kommer. Dock kommer det inte låta lika lyriskt som detta (vilket kanske inte är så konstigt).
Foto: Dan Sörensen.
Trackback
